Frivilligt barnlös

Jag tänkte dela med mig av mina tankar, reflektioner och funderingar kring det här med att skaffa barn, eller att inte göra det JO tänka sig, det är faktiskt ett alternativ att inte bli förälder!
 
Anledningen till att jag vill skriva av mig avseende ämnet är kort och gott att jag inte själv vill ha barn och i stort sett alltid möts jag då av reaktioner som; "klart du ska!", "äh, det kommer", "jaja men du är ju så ung" o s v ... JA jag är ung (vad som nu definieras som ung) och JA det kanske kommer, vem vet - men troligtvis inte. Jag tycks anses enligt svensk standard vara en person som ska skaffa barn nu "är det inte dags för er snart?", troligtvis grundas detta på att jag är 25 år tick tack tick tack sade den biologiska klockan! Jag bor i en stor familjevilla, har ett fast förhållande sedan över 4 år tillbaka, fast inkomst - javisst, på uppfarten står kombin och i trädgården springer hunden - det enda som saknas - en unge!
Kära medmänniskor, jag förstår att ni inte menar något illa med dessa kommentarer men jag ber er att tänka efter lite... Är det egentligen inte ganska klantigt att häva ur sig en sådan fråga (I dont blame, det gör jag själv också)? För hur vet vi att personen i fråga inte försökt bli gravid i flera år, ofrivilligt barnlös? Det vet vi inte. OK om man är nära vänner, men kom igen - ALLA frågar ju om man, som jag, är en "person med rätt standard" och egentligen kan jag tycka att det är en högst personlig fråga...
Min uppfattning är att man som utomstående helt enkelt inte tycker det är okej att inte vilja ha barn. Mm ja det är kanske en naturlig reaktion då livet egentligen går ut på att fortplanta sig, oavsett art.. Men kom igen, jorden är ju för sjutton överbefolkad! Jag ska delge er hur jag tänker och känner inför det hela, varför jag inte vill ha barn.
 
För det första, jag har aldrig varit en allmänt barnkär typ. Absolut kan en unge vara det bästa som finns, men då för att jag lärt känna individen - inte barnet för att det är just ett barn, fattar ni skillnaden? Så nej det handlar inte om rädslan att inte älska sitt barn, för det skulle jag utan tvekan gjort, villkorslöst. Ungar har ju för övrigt en förmåga att dras till mig, lite som med katter (ej förtjust i katter heller), dom dras liksom till det som ej intresserar sig för dom ;) haha aja, det var en parantes. För det andra, jag har nog förlossningsskräck - helt befogat anser jag! Det är ju egentligen inte klokt att vi inte är utrotningshotade, alla mammor borde ju uppmana sina döttrar att inte föda barn, förstår ni vad kvinnan går igenom!? Ja jisses, girlpower på det! Hur som helst, det finns ju än dock diverse droger och annat som skulle kunna få mig att inte bry mig om att jag är livrädd vid en förlossning, så nej det beror inte på det heller.
 
Men nu till de lite djupare; Är det inte dags att även människan börjar ta lite ansvar för vad vi egentligen avlar vidare? Titta på hundar till ex, som vår hund Diesel, en rottweiler, där utvärderas aveln genom höft- och armbågsröntgen, mentaltest, ögonlysning, om det skulle vara så att Diesel inte skulle ha "godkända" höfter låt säga, då skulle han enligt regler som finns ej få lov att avlas på, om ett antal kullsyskon skulle ha samma problem skulle man också ta hundens föräldrar ur avel o s v. Detta för att få friska, sunda hundar både fysiskt och psykiskt. Men vi då? NEJ jag säger inte att alla föräldrar ska röntgas och hjärnskrynklas innan man får skaffa barn... Men som i mitt fall vet jag att jag har hög ärftlighet för i stort sett samtliga hjärtsjukdomar man kan ådra sig, ett flertal av dessa sjuka personer har till följd av det hela även fått stroke i olika form. Det förekommer även massa ledproblem, även cancer (oklart om genetisk). Detta är mina gener gott folk!
 
Mitt hjärta har nyligen blivit friskförklarat, men jag är bara 25 år, när jag är 50 då? Min pappa fick sin hjärtdiagnos i den åldern och han dog strax därefter. Inte för något pris i världen skulle jag väl vilja riskera att föra dessa anlag vidare till ett barn?! Inte vill jag väl riskera att mitt barn 20 år gammalt ska behöva starta en never-ending kamp med banker och myndigheter och tvingas bli vuxen "på riktigt" för att mamma dog? Och nej jag vill inte riskera att utsätta mitt barn för sådan sorg som det innebär att förlora en förälder så tidigt i livet. Ja, jag kanske klarar mig från allt men då kanske mitt barn insjuknar, i värsta fall blir funktionshindrad resten av livet, aldrig skulle jag kunna förlåta mig själv om jag medvetet försatte min son eller dotter i en situation där han eller hon inte ens kan ta hand om sig själv i vuxen ålder, för att JAG och mitt ego ville ha barn trots att jag var medveten om riskerna.
 
Det är så jag tänker, i mitt fall. Tycker ni fortfarande inte att det är okej att avstå från att skaffa barn?
 
Take care.
Cornelia
 
 
ps. jag vill understryka att detta är min personliga åsikt och reflektion, det är upp till var och en som individ att ta ställning till sådana beslut. ds
 

Kvinnor är inte värda ett skit

Föreställ dig en relation, ett äktenskap. 
Föreställ dig att du är gift med en man. En man du inte vill vara gift med, inte för att ni "vuxit ifrån varandra" utan för att din egen familj tvingade Dig att äkta denna man. 
Föreställ dig ett hem i missär. Ett hem där du, kvinna, blir misshandlad. Fysisk, psykiskt och sexuellt.
Du vet inte vad du ska göra, det enda du vet är att du måste därifrån. Snart.
Skillsmässa? Det är en skam, Du är en skam. Inte bara för dig själv, utan för din man, din familj, din släkt, din by, ditt land. 
Föreställ dig att enda vägen ut är självbränning. Du dränker dina kläder, din kropp i fotogen och sätter en tändsticka mot din kropp. Du brinner, du ser lågorna slå upp mot himeln, du skriker, du känner smärta och du känner friheten närma sig för varje sekund du ligger där i plågor. 
Du hoppas att du överlever. Din man vill ändå inte ha tillbaka dig, ett missfoster som du nu har blivit, din familj vill inte veta av dig för den själviska handling du utfört. Du är fri. I en förevigt skadad kropp är du fri. 
Föreställ dig att du är 16 år. 
 
 
Fullständigt jävla fruktansvärt och fullständigt jävla oacceptabelt. 
 
Take care

Man ska leva som man drömmer

Kära vänner!
 
Visst hade det väl varit trevligt att bara vara så där svinrik och liksom kunna "living the dream baby!" 
Jag har dock insett att min levnadsstandard inte hade förändrats avsevärt om jag vunnit massa miljoner.. Jag hade köpt en hästgård! Inte alltför långt ifrån trelle (vill ha nära till familjen), hade det varit tillräckligt många nollor hade jag ritat, designat och låtit entreprenörer bygga den. Jag hade definitivt gått ner i tjänst, men definitivt fortsatt jobba - jag må trivas med mitt jobb, men inte så mycket att jag skulle fortsätta jobba mer än vad jag har fritid! För det är det jag gör nu, jävla arbetstider man har alltså, egentligen tänker man inte på det förrens man är ledig, eller ska boka in något ex tandläkarbesök, var ju en hel vetenskap häromdagen när jag ringde min tandläkare för att boka om min tid "nej då kan jag inte, jobbar till 22 den kvällen och dagen därpå börjar jag 6.45 då kan jag inte heller (p g a trötthet), ehm nej då kan jag inte heller, det är min enda lediga dag den vecka så då har jag massa annat..." ja ni fattar poängen! Så alltså köpa häst, hästgård, gå ner i tjänst - thats it! 
 
Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här inägget.. Men jag hoppas att ni som kan lever ut era drömmar! 
 
Detta året, eller sommaren har jag kommit till ett "what next - stadie" , jag har ju förverkligat "drömmen" bli sjuksköterska, det blev jag och har varit i mer än 1 år nu. Jag har förverkligat drömmen om ett eget hus OCH sist men absolut inte minst VÅR DIESEL, om jag bara hade kunnat beskriva kärleken till denna lilla varelse, det är sjukt och otroligt häftigt att man kan känna sådan kärlek till ett djur. Jag var helt förkrossad när vi skulle lämna honom ett  par timmar hos veterinären, huset kändes så otroligt tomt.. Galet! Men underbart :) Sen då? Ja det är här hästgård och den biten kommer in i bilden.. Jag har väl egentligen alltid drömt om att bo på gård, MEN inte långt ut i ingemansland, då hade jag typ fått panik på tomheten.. Haha tror det var Lellky och jag som pratade om att bo på gård tillsammans när vi blev äldre (och då menade vi 20+) kärt :)  Denna tanke kvarstod när jag och min kärlek började leta hus, men jag vågade inte och la ner det ganska snart. Nu har det dock bubblat upp igen, allt är mannens fel, han kollade gårdar på hemnet när jag sa att det hade varit härligt att bo så ;) och nu kollar jag varje dag..
Jaja var sak har sin tid, jag har i alla fall bestämt mig för att återuppta hästarna och ridningen, nästa vecka blir det privatlektion på CK Horselife, spännande! Och flickdrömmen om egen häst? Ja den lever ännu kvar, vi får väl se vad som händer framöver ;) 
Jag är i alla fall otroligt tacksam att jag har min underbara "karr" vid min sida, i allt jag gör och i allt jag drömmer, du är min kärleksdröm!
 
take care 
 

Diesel in the house

Det är väl på plats med en uppdatering! Vår lille Diesel är ju hemma nu :)
I lördags hämtade vi äntligen lillkillen. Vi var något fundersamma över hur den långa bilfärden hem (ca 45 mil) skulle gå, men vi hade oroat oss i onödan! Allt gick jättebra. och jag satt med ett nöjt leende hela vägen hem :)
Väl hemma kollade han läget lite sen var det mest lek och bus som gällde, alltför tuff var han inte av förklarliga skäl  och hängde med mig som en svans överallt. Det blev dags för första natten - ytterligare ett moment som vi funderat kring.. Men ack, Diesel la sig på golvet bredvid mig och sov gott hela natten till kl 6 på morgonen. Han sov i själva verket bättre än vad jag själv gjorde, det var bara att masa sig upp. Vid klockan 9 krävde jag avbyte av Pontus så att jag fick vila lite det var nämligen fullt ös!
Ungefär så har det fortlöpt i veckan, det är fullt ös eller medvetslös! verkligen on/off. Han blir mer och mer självsäker den lille terroristen, på gott och ont ;) När det är on som gäller är det bara att ställa upp med aktivering, träning och lek om man vill ha mattan kvar vill säga! Jag fick faktiskt pausa skapandet av detta inlägg för att gå ut i trädgården och leka kurragömma, det var kul! Både för matte och hund, hur go är han inte när han kommer galopperande med flaxande öron överlycklig av att hitta mig! Naw, vår lilla goding :) Det gäller att ta vara på valptiden, det går fort. Jag jobbar ju fortfarande, får snällt vänta på min ledighet ett par veckor till.. Inte alls kul att åka hemifrån nu om dagarna och väl på jobb längtar jag mest hem till mina killar. patienterna får stå ut med en något disträ sköterska ett tag framöver ;)
Allt går alltså bra med lillkillen, han mår gott och vi mår gott!
Får bjuda på bilder en annan dag för nu är det on som gäller igen
Take care

Lördag, lördag, lördag!

Tror ni jag längtar till lördag? ;) Jaaa det gör jag för då ska vi äntligen hämta hem vårt lilla yrväder Diesel! :):) På fredag när jag slutat jobba åker vi till Götelaborg, där kommer vi fira midsommar light med en lugn och stillsam kväll/natt (kanske den sista på länge!) på hotell bara vi två. PÅ LÖRDAG när vi vaknar är dagen med stort D kommen! Åh vad vi längtar! Då kör vi sista biten uppåt landet och plockar upp den lille, sen blir det en lååång bilresa hem misstänker jag, men ack vad underbart! :) Nu är väntan och husefriden snart över ;)



 Diesel ca 8½ vecka










Take care




24, kalas, akuten

Hej igen!

Då har man fyllt år igen, känns som åren går fortare och fortare! 24 år fyllde jag, enligt kollegor har jag ett år kvar tills jag räknas som vuxen, så någon åldersnoja behöver man la knappast drabbas av ;)

Min dag började med att min älskade man smög upp typ kl 8 på morgonen, på sin lediga dag! Det är fan kärlek :) Någon timme senare väcktes jag av "jag gratulerar..." sen frukost och paket på sängen. Nyköpta frallor, kaffe, juice och världens största fruktfat, åh vad jag njöt :) I present fick jag ett par skor, en ljuslykta och att vi ska gå och se Johan Glans i vinter, skitnöjd såklart! När jag smaskat klart och allmänt njutit av tillvaron en stund gick jag upp och inväntade att kl skulle slå 13.30, då var det dags för jobb (JA PÅ SJÄLVASTE FÖDELSEDAGEN!) Lyckligtvis hade vi en lugn och skön kväll, snälla och obesvärliga patienter :) När jag väl kom hem vid 22 möttes jag av den nog bästa presenten. Mamma och Pontus hade fixat och donat här hemma i flera timmar! Planterade blommor i krukorna vid ingången, ogräs/gräs/allmänt vildväxt var borta längst med hela vårt staket och husgavel, inne i trädgården var gräset klippt och trimmat och huset var städat.. Dem två hade slitit hårdare än vad jag behövt göra på jobb! Jag blev så glad och så tacksam! Jag blev liksom så lugn av att komma hem, allt var iordning, härlig känsla! Tack tack tack kära ni <3 



Igår, lördag var det dags att ha kalas för la familia och återigen dags för presenter! Blommor, pengar, presentkort, dammsugarpåsar (!), grilltändartjofräs och en härlig solsäng fick jag, solen sken och jag var skitnöjd återigen! Skitnöjd var jag dock inte så länge, jag hade precis öppnat presenterna och jag och mamma skulle gå ut till de andra i trädgården där Pontus börjat grilla. Mamma trampar snett på en av de där jävla snea plattorna och vrickar till foten rejält. Mamma är inte den som gnäller i första taget och jag såg direkt på henne att det där inte gick nå vidare bra.. När ankel, fot och tår svullnar och ser värre och värre ut kändes det ju inte heller direkt hoppfullt.. Vi började prata om att åka iväg och få det kollat, jag ringer jobb och frågar om röntgen överhuvudtaget är inne lördagkväll, Marie ringde och kollade men nej.. mamma bestämde sig för att avvakta. Sen var det mesta emot oss ett tag kändes det som.. Fritösstrejk och allmän tumult, solen gick i moln och det blev skitkallt men vi satt kvar ute och åt i alla fall och gott var det! Kvällen fortlöpte med fotboll, kaffe, tårta och trevligt umgänge. Lilla mutti placerades i soffan med foten i högläge och vi fick assistera så gott vi kunde.




Dagen har jag och mamma spenderat på akuten. Foten var bruten som vi befarade, ett stort gips upp till knät pryder nu hennes ben och lär göra det i minst fyra veckor. Hon får inte alls stödja på det heller. Alltså suck! Stackars lilla mutti :(




         


Det får räcka för den här gången.. Och som vanligt
Take care


Välkommen hem lilla liv

Hej!

Nu är det dags för en uppdatering för mitt eget minnes skull

För ca 2 veckor sedan skrev jag ett inlägg om valpen vi väntade på, förväntningar och farhågor.. Tyvärr blev det inga valpar, tiken hade blåst alla med en skendräktighet. Vi var så jädra besvikna och ledsna när vi fick reda på det, ni vet hur det är när man ställer in sig på något skitkul som ska hända så blir det inte av.. Usch usch hemskt var det! Hela den helgen gick åt till att hitta alternativ. Det finns gott om rottweilervalpar runt om i vårt avlånga land, men man måste vara kritisk! De flesta gick bort direkt faktiskt.. Just då fanns det inga som passade oss helt enkelt i tid. Sedan tänkte vi om, man kan ju hämta valpen lite senare, och Pontus kunde ev flytta sin semester någon vecka.. Kanske kanske kanske... Efter några dagar kontaktade vi en kennel som vi tyckte verkade bra. I fredags var vi där och hälsade på de små liven, herregud vad fina de var! Det var svårt att åka därifrån kan jag meddela! Jag kände mig nästan nykär när vi åkte därifrån, med leende på läpparna och fjärilar i magen :) Vi tingade en valp "Xtreme power dogs Izac", eller Diesel som vi redan döpt honom till :) och han kommer hem om inte mer än fyra veckor! Lyckan är verkligen total, som vi har längtat! Och nu är det så nära!

Vi läntar efter dig fina lilla liv <3



Diesel ca 6 veckor

Visst är han underbar? :)

Take care

Åhh herregud!

Nu är det mitten på vecka 20, denna veckan känns det som att jag har väntat på i evigheter (från v 16) har utan tvekan varit de långsammaste veckorna jag någonsin upplevt (förutom när man var barn och tyckte att sommarlovet varade förevigt). I slutet på denna vecka är nämligen valpkullen vi vill ha hund från beräknad! Åhh herregud, jag är så nervös!! Jag svänger från "allt kommer gå bra, min magkänsla säger att en av valparna är menade att bli våran, ingen tvekan!" till "tänk om det händer något med tiken när hon föder, tänk om valparna inte klarar sig, tänk om det bara blir tikar, tänk om uppfödaren hatar oss och ser oss som olämpliga, tänk tänk tänk....." nästan så man skulle kunna tro att det är jag själv som skulle föda för fan.. Jag tänker på den där lilla krabaten nästan jämt, det pirrar till i magen i pos/neg anda flera gånger per dag. Håll tummarna för att allt går bra med födsel, valpkön och uppfödare! :)
Wiiiie!
Take care

Livet & Lycka

Under ett par år vantrivdes jag faktiskt med mitt liv, min vardag. Jag pluggade vilket jag väl egentligen aldrig tyckt varit särskilt spännande, men att läsa till ssk var mer krävande än vad jag anade. Man var aldrig psykiskt ledig, denna eviga stress var hemsk. Jag kunde sitta och umgås med vänner, familj eller tom vara på någon fest och tänka "jag borde göra det där nu, borde plugga till den tentan nu, borde läsa på inför föreläsningen, borde borde borde!". Pluggade gjorde jag i Malmö, en stad jag aldrig tyckt om. Min familj och släkt drabbades den ena efter den andra av sjukdomar och tråkigheter den ena värre än den andra. Vi bodde i en lägenhet som jag till en början älskade, det blev min fristad, men sen kom den där grannen som ingen önskar sig och varje dag slösade jag energi, negativ energi "på den där jävla idioten" vilket ju indirekt gjorde att jag inte trivdes hemma heller.

Det är egentligen inte förrän nu, med perspektiv på de där åren som jag kan konstatera det faktum att jag inte var tillfreds. Naturligtvis fanns det massor av ljuspunkter också, vännerna familjen sambon!

Nu har jag landat, ja jag skulle nog säga att det tagit såhär lång tid. Jag har kommit på att jag är förbannat nöjd med livet just nu. Jag är lycklig, tillfreds. Det är en underbar känsla, om än lite ovan. Ibland ifrågasätter jag nästan mig själv, varför ler du? Svaret är ju enkelt, för att jag kan och för att jag vill! Ofta när jag cyklar hem från jobb, framförallt efter kvällspassen när gatorna är folktomma och tystare höjer jag volymen i öronen och njuter av min färd, från något jag älskar till något jag älskar. Jag är tacksam för dagen. Det är ju faktiskt så att nu har jag ett hem jag fullkomligt älskar, en sambo jag vill bli gammal ihop med, ett värdefullt jobb jag trivs skitbra med (med underbara kollegor), mina nära och kära är välmående. Vad mer kan jag begära, vad finns det att inte vara lycklig över?!

Stanna upp och tänk efter då och då, det gjorde jag!

Take care




Läsa läsa läsa!

Tre nya böcker till hundbokssamlingen har jag hämtat ut idag, en av dem har jag läst redan ikväll, en andra planerar jag att läsa imorgon på min lediga dag. Tar mig nog an "hundspråk" imorgon, har bläddrat lite i den, väldigt intressant det där.. Det är roligt att läsa och lära när man är genuint intresserad! :) 





För övrigt då? Har jobbat mån, tis, ons har alltså inte hänt så mycket annat. Ledig EN HEL DAG(!) imorgon sedan jobb fram till tisdag igen. Missar vinhävning del II med kollegorna på lördag, något bitter över detta men någon måste ju hålla sig nykter och sköta avdelningen ;) Next time!

Take care


Blogg = minnen

Det var ganska exakt ett år sedan jag skrev några inlägg i denna utdöda blogg.. Men jag har liksom kommit på att bloggen faktiskt kan vara en rolig "minnesportal", det är kul att minnas med bild och text! 

Jag börjar med en resumé av det gångna året, lite highlights!



110601 Examen!  Oh underbara underbara examen, lyckan var total. 3 år av blod, svett, tårar, frustration och no-life var över. Obeskrivlig känsla må jag säga.



110608 Leg sjuksköterska! Första dagen som färdig syrra (bilden från senare tillfälle). Det var en mäktig känsla, men också märklig. Bara några veckor tidigare blev man bevakad i allt man gjorde och nu stod jag där på egna ben. Min första "åh-helvete-jag-kan-ta-dö-på-någon-utan-att-bli-stoppad-känsla" var när jag skulle sätta blod första gången helt själv, haha japp jag var livrädd! Jag lärde mig både personnr och nr på påsen utantill så många gånger som jag kontrollerade att allt var rätt. Fantastiskt hur fort man kommer in i sin roll faktiskt, idag är ju betydligt bekvämare i sådana situationer.



110715 Husägare! Vi bestämde att vi skulle börja kolla lite hus när det stod klart att jag skulle få fast anställning efter examen. det blev kärlek vid första ögonkastet, första huset vi tittade på! Ja det gick lite fortare än vad vi tänkt oss, men vi har inte ångrat oss en sekund. Jag fullkomligt älskar huset! Här vill jag leva, här vill jag dö ;) På bilden tapetserar vi om, jösses, då älskade jag inte huset lika mycket . . . Det är ett gamalt hus så allt är snett och vingt, vinklade väggar och diverse andra överraskningar, smart att välja tapet med vågräta ränder när man dessutom aldrig tapetserat tidigare då tänker ni? Haha nej kanske inte, men den är snygg som fan och resultatet blev vi nöjda med :) Mycket av tiden efter husköpet gick åt till att fixa, måla, inhandla, inreda JA ni vet, det tar tid sådant!

110901 Invigning avdelning 9! En helt ny avdelning för stroke/neurologi öppnade på Trelleborgs lasarett, självklart ville jag vara med från starten. Jag trivs verkligen som fisken i vattnet på avd 9, ja med mitt jobb överhuvudtaget (för det mesta i alla fall). har underbara kollegor och vi har en härlig stämning på jobbet. Så härlig att vi gärna umgås även på fritiden, det har blivit julfester, middagar och vinprovningar (vinprovning; läs vinhävning) Haha, kul det har vi!




111224 Julafton! Ja vi gör ett hopp, som jag skrev gick mycket av vår tid åt till att komma iordning hemma. Nu var vi i bra ordning och julafton firade vi hemma hos oss för första gången. Mamma kom förbi med "lite" julklappar några dagar innan, skulle kunna tro att det fanns 10 ungar som skulle få klappar, men icke!

120101 Nyår! Ingen bild? Nej denna dam blev bästa kompis med kräkspannen dagen innan, tyvärr inte pga för mycket skumpa. Så kvällen fick vi spendera hemma, mannen och jag. 
 



120213 Tre år tillsammans! denna bilden är nog inte från denna dag, tror det är vardagsromantik ála Pontus, han är underbar min älskade man! Vår treårsdag var en vardag och då är vi trötta, vi firade hemma i soffan med varandras sällskap och semlor, det behövs inte mer än så när man har varandra <3



April 2012: Jag satt och surfade runt, kollade valpar från blocket, mest för att de är så bedårande! Jag råkar hitta en väntad valpkull (alltså ej valpen ovan) som passar perfekt i tid för vår sommarsemester, rasen råkar också vara rätt och kenneln är yberseriös. Kan inte släppa tanken, vi vill ju så gärna ha hund och har velat länge. Om så många andra kan varför inte vi? Jag var förbannat trött på att vara ofrivilligt hundlös, jag letade efter lösningar och fann en! Det dröjde inte länge innan Pontus kontaktade uppfödaren. Och nu väntar vi på att den lilla krabaten ska födas, hoppas så att allt går bra! När han är i världen planerar vi att åka och hälsa på så att uppfödare och vi kan godkänna varandra.. Nervös? Japp! 




2012 Maj: Nutid alltså, vi är igång med trädgårsprojekt. En del som vi vill göra, tyvärr har vi insett att vi inte skiter pengar och kan därför inte göra allt på en gång. Men vi har i alla fall börjat, denna tre dagars ledighet har jag ägnat helt och hållet till att måla om och fixa till vår innan faluröda sjukt fula bod/förråd i trädgården. Vit är den nu och den ska även få grå knutar så den matchar huset, jag är nöjd! Nästa projekt blir nog att bygga trädäck och i samband med det renovera en murad vägg som börjat förfalla något.. Men mer om detta längre fram. Nu tycker jag att jag har en bra grund att bygga på i min minnesportal :)

take care.  

Be strong

Tillägnar detta inlägg till mina nära som just nu tvingas genomlida saknad och sorg

Denna orättvisa. Plötsligt slår den till från ingenstans, likt en blixt från en klar himmel. Din värld rasar under dina fötter. Känslor som inte går att hantera. Ett helvete bryter ut. Och det värsta av allt, du kan ingenting göra.. Handfallen står du där och undrar; varför vi? Svaret finns inte. Allt jag vet är att det kallas orättvisa. Och jag vet även att det känns som ett rent helvete. Men vet du? En styrka du inte trodde du hade kommer uppenbara sig. Du kommer klara det. Det kommer ta tid och det kommer göra ont, som fan. Men på något sätt måste du hantera det, är det något som inte går att rymma från så är det smärta och sorg. Få aldrig dåligt samvete för att du går vidare, det är inget fel i att skratta. I själva verket är det kanske det som får dig att överleva. Det är en del i din styrka, att våga leva. Det är lätt att ge upp. Men den där styrkan jag berättade om.. Den gör att du orkar. Den styrkan kallas vänner.

Jag finns för er, föralltid.
All styrka och kärlek till er och era familjer <3




Ventilerar

Det är inte alltför ofta jag skriver i den här bloggen, har den mest för att kunna ventilera med mig själv, kände väl mest för att skriva av mig lite.
Anledningen till att jag kände behov av ventilering var faktiskt just för att jag läste mina gamla inlägg här i bloggen. Jag gör det ibland och blir lika tagen varje gång av de starka känslor jag uttryckt i vissa inlägg. Tårarna är nära när jag läser och en del känslor bubblar upp. De flesta inläggen har handlat om saknaden till pappa, hur jag kämpat i skolan... Läste nyss att jag skrivit att pappa var så stolt över att jag började läsa till sjuksköterska och att jag nog inte orkat läsa vidare, då för snart 2½ år sedan när pappa dog, om jag inte vetat hur stolt han var.. Daddy, i fucking made it! :) Många tycker säkert att jag gör en så jäkla stor sak av min examen. Men för mig är det stort, sjukt stort. Och jag är faktiskt stolt över mig själv. Jag hade nästan bestämt mig för att hoppa av, eller göra studieuppehåll som det så fint heter. Men så satt jag där en dag med kalendern och tentaschemat framför mig och bestämde mig för att jag fan inte skulle ge upp, satte jag allt på första försöket så skulle det gå, och det gick! Jag fattar inte riktigt hur jag klarade det, vissa delar av utbildningen minns jag helt ärligt knappt, var så utmattad. Framförallt första året. Men idag är jag så glad att min hjärna tog över hjärtesorgen och sa "för fan corre, shape up!".
Det känns dock lite i hjärtat att inte få dela glädjen som examen inbringar med lilla pappi, men någonstans inbillar jag att han är med ändå, på sitt lilla vis. Häromdagen när jag hade "bedside" tog jag på min medaljong jag fick av pappa i konfirmationspresent och viskade "idag får du hjälpa mig pappa". . .
Det är mycket som händer nu överhuvudtaget som får mig att sakna. Vi har ju även köpt hus, vilket jag är överlycklig över såklart! Men saknaden gör sig påmind. Ingen att skicka ner i krypgrunden och plasta tex ;)
Kära vänner som läser, bli nu inte oroliga för att jag är ett vrak.. Jag mår bra, det är bara positiva saker som händer framöver (ta i trä) och jag är glad över allt! :) Men ibland behöver man beklaga sig lite, vara lite ledsen eller ventilera sig som nu!
Ta hand om varanda, ta ingenting för givet.

Den konsumentkåta verkligheten

Det finns ett antal dagar i kalendern som förmodligen någon "smart" ekonom eller liknande har kommit fram till att vi behöver, eller snarare handeln behöver för att vi svenskar ska konsumera lite extra. Jag syftar på mors dag, alla hjärtans dag, fars dag och nu de senare tillskotten våffeldag och kanelbullens dag. Nu är det fars dag som är på tapeten för att få oss att spendera lite extra pengar på en present eller ett fint restaurangbesök till pappas ära, frågan är - hur är det för de personer som inte har någon pappa att fira?

För ett antal år sedan blev jag medveten om hur brutalt det egentligen är med dessa dagar, då var det mors dag och i vanlig ordning firade jag och min bror mamma med presenter och extra fin middag på kvällen, men för min brors flickvän var det annorlunda, hon avbröt firandet hemma hos oss för att besöka en grav... Det fick mig verkligen att bli äcklad av tanken på att den enda anledningen till att hon fick lida, gråta och sakna ännu mer än vanligt denna dag var pga vårt konsumentkåta samhälle, idag är jag själv ett offer för denna konsumentkupp.

För två år sedan miste jag plötsligt min pappa, jag har inte längre någon pappa att fira på fars dag. Vart jag än vänder blicken blir jag ständigt påmind om att på söndag är dagen då vi ska fira våra pappor, vi ska köpa presenter, vi ska överraska med fina middagar o s v, o s v... "GLÖM INTE FARS DAG PÅ SÖNDAG!" men tänk om jag vill glömma då? Och jag är långt ifrån den enda. Det gör ont i hjärtat på mig varje gång jag ser en annons om fars dag, saknaden efter pappa gör sig mer påmind än vanligt och man tvingas vara lite extra ledsen och lida lite extra över sin förlust i si sådär 1 månad då man i media börjar annonsera för fars dag. Och den enda anledningen till att jag och så många andra ska behöva genomlida detta är återigen pga de konsumentkåta "smarta" personerna som kommit fram till dessa fantastiska dagar. Tänkte dem verkligen på alla människor som lider pga deras genidrag? Tänk på alla barn som förlorat sin förälder, det är som att strö salt i ett öppet sår - inte bara för barnen utan även för mig. Tänkte dem på det?

Jo visst gjorde dem! På söndag besöker jag en kyrkogård med en vit blomma i min hand och ljus som jag köpt med mig, till min döda pappa - tack som fan era konsumentkåta jävlar, ni lyckades verkligen tänka på allt!

Sommar!

Den underbara oslagbara sommaren är här för att stanna, känns det som i alla fall. Jag älskar värmen, solen och sommaren med allt vad det innebär!

Funderar på att återuppta mitt bloggande... Lite ledighet och långa reflektionsfyllda stranddagar ger en del funderingar om saker och ting annat än skola och världsliga ting, bloggen fungerar ju perfekt som ventil med sig själv :) Aja får se hur det blir...

Take care, trevlig sommar!

Om

Min profilbild

RSS 2.0