Jag tänkte dela med mig av mina tankar, reflektioner och funderingar kring det här med att skaffa barn, eller att inte göra det JO tänka sig, det är faktiskt ett alternativ att inte bli förälder!

 

Anledningen till att jag vill skriva av mig avseende ämnet är kort och gott att jag inte själv vill ha barn och i stort sett alltid möts jag då av reaktioner som; "klart du ska!", "äh, det kommer", "jaja men du är ju så ung" o s v ... JA jag är ung (vad som nu definieras som ung) och JA det kanske kommer, vem vet - men troligtvis inte. Jag tycks anses enligt svensk standard vara en person som ska skaffa barn nu "är det inte dags för er snart?", troligtvis grundas detta på att jag är 25 år tick tack tick tack sade den biologiska klockan! Jag bor i en stor familjevilla, har ett fast förhållande sedan över 4 år tillbaka, fast inkomst - javisst, på uppfarten står kombin och i trädgården springer hunden - det enda som saknas - en unge!

Kära medmänniskor, jag förstår att ni inte menar något illa med dessa kommentarer men jag ber er att tänka efter lite... Är det egentligen inte ganska klantigt att häva ur sig en sådan fråga (I dont blame, det gör jag själv också)? För hur vet vi att personen i fråga inte försökt bli gravid i flera år, ofrivilligt barnlös? Det vet vi inte. OK om man är nära vänner, men kom igen - ALLA frågar ju om man, som jag, är en "person med rätt standard" och egentligen kan jag tycka att det är en högst personlig fråga...

Min uppfattning är att man som utomstående helt enkelt inte tycker det är okej att inte vilja ha barn. Mm ja det är kanske en naturlig reaktion då livet egentligen går ut på att fortplanta sig, oavsett art.. Men kom igen, jorden är ju för sjutton överbefolkad! Jag ska delge er hur jag tänker och känner inför det hela, varför jag inte vill ha barn.

 

För det första, jag har aldrig varit en allmänt barnkär typ. Absolut kan en unge vara det bästa som finns, men då för att jag lärt känna individen - inte barnet för att det är just ett barn, fattar ni skillnaden? Så nej det handlar inte om rädslan att inte älska sitt barn, för det skulle jag utan tvekan gjort, villkorslöst. Ungar har ju för övrigt en förmåga att dras till mig, lite som med katter (ej förtjust i katter heller), dom dras liksom till det som ej intresserar sig för dom ;) haha aja, det var en parantes. För det andra, jag har nog förlossningsskräck - helt befogat anser jag! Det är ju egentligen inte klokt att vi inte är utrotningshotade, alla mammor borde ju uppmana sina döttrar att inte föda barn, förstår ni vad kvinnan går igenom!? Ja jisses, girlpower på det! Hur som helst, det finns ju än dock diverse droger och annat som skulle kunna få mig att inte bry mig om att jag är livrädd vid en förlossning, så nej det beror inte på det heller.

 

Men nu till de lite djupare; Är det inte dags att även människan börjar ta lite ansvar för vad vi egentligen avlar vidare? Titta på hundar till ex, som vår hund Diesel, en rottweiler, där utvärderas aveln genom höft- och armbågsröntgen, mentaltest, ögonlysning, om det skulle vara så att Diesel inte skulle ha "godkända" höfter låt säga, då skulle han enligt regler som finns ej få lov att avlas på, om ett antal kullsyskon skulle ha samma problem skulle man också ta hundens föräldrar ur avel o s v. Detta för att få friska, sunda hundar både fysiskt och psykiskt. Men vi då? NEJ jag säger inte att alla föräldrar ska röntgas och hjärnskrynklas innan man får skaffa barn... Men som i mitt fall vet jag att jag har hög ärftlighet för i stort sett samtliga hjärtsjukdomar man kan ådra sig, ett flertal av dessa sjuka personer har till följd av det hela även fått stroke i olika form. Det förekommer även massa ledproblem, även cancer (oklart om genetisk). Detta är mina gener gott folk!

 

Mitt hjärta har nyligen blivit friskförklarat, men jag är bara 25 år, när jag är 50 då? Min pappa fick sin hjärtdiagnos i den åldern och han dog strax därefter. Inte för något pris i världen skulle jag väl vilja riskera att föra dessa anlag vidare till ett barn?! Inte vill jag väl riskera att mitt barn 20 år gammalt ska behöva starta en never-ending kamp med banker och myndigheter och tvingas bli vuxen "på riktigt" för att mamma dog? Och nej jag vill inte riskera att utsätta mitt barn för sådan sorg som det innebär att förlora en förälder så tidigt i livet. Ja, jag kanske klarar mig från allt men då kanske mitt barn insjuknar, i värsta fall blir funktionshindrad resten av livet, aldrig skulle jag kunna förlåta mig själv om jag medvetet försatte min son eller dotter i en situation där han eller hon inte ens kan ta hand om sig själv i vuxen ålder, för att JAG och mitt ego ville ha barn trots att jag var medveten om riskerna.

 

Det är så jag tänker, i mitt fall. Tycker ni fortfarande inte att det är okej att avstå från att skaffa barn?

 

Take care.

Cornelia