Under ett par år vantrivdes jag faktiskt med mitt liv, min vardag. Jag pluggade vilket jag väl egentligen aldrig tyckt varit särskilt spännande, men att läsa till ssk var mer krävande än vad jag anade. Man var aldrig psykiskt ledig, denna eviga stress var hemsk. Jag kunde sitta och umgås med vänner, familj eller tom vara på någon fest och tänka "jag borde göra det där nu, borde plugga till den tentan nu, borde läsa på inför föreläsningen, borde borde borde!". Pluggade gjorde jag i Malmö, en stad jag aldrig tyckt om. Min familj och släkt drabbades den ena efter den andra av sjukdomar och tråkigheter den ena värre än den andra. Vi bodde i en lägenhet som jag till en början älskade, det blev min fristad, men sen kom den där grannen som ingen önskar sig och varje dag slösade jag energi, negativ energi "på den där jävla idioten" vilket ju indirekt gjorde att jag inte trivdes hemma heller.

Det är egentligen inte förrän nu, med perspektiv på de där åren som jag kan konstatera det faktum att jag inte var tillfreds. Naturligtvis fanns det massor av ljuspunkter också, vännerna familjen sambon!

Nu har jag landat, ja jag skulle nog säga att det tagit såhär lång tid. Jag har kommit på att jag är förbannat nöjd med livet just nu. Jag är lycklig, tillfreds. Det är en underbar känsla, om än lite ovan. Ibland ifrågasätter jag nästan mig själv, varför ler du? Svaret är ju enkelt, för att jag kan och för att jag vill! Ofta när jag cyklar hem från jobb, framförallt efter kvällspassen när gatorna är folktomma och tystare höjer jag volymen i öronen och njuter av min färd, från något jag älskar till något jag älskar. Jag är tacksam för dagen. Det är ju faktiskt så att nu har jag ett hem jag fullkomligt älskar, en sambo jag vill bli gammal ihop med, ett värdefullt jobb jag trivs skitbra med (med underbara kollegor), mina nära och kära är välmående. Vad mer kan jag begära, vad finns det att inte vara lycklig över?!

Stanna upp och tänk efter då och då, det gjorde jag!

Take care